erking

Efter tog jag en promenad hem. Det var en sommarnatt trots att det bara är mars. Det blåste ej, folk var ute på gatorna och jag gick lycklig hem genom staden utan att frysa trots att jag glömt jackan hemma.

Jag gick och dagdrömde om någon att komma hem till. En person att dela mig själv med. Jag ville komma hem och omfamna någon och aldrig släppa. Bara finnas nära, nära varandra och tala utan ord.

Vidare började jag tänka på relationer och varför jag har så svårt att visa vad jag känner för vissa personer. Jag är väldigt feg för att jag är rädd. Jag är väldigt rädd att mina känslor inte ska vara besvarade så därför besvärar jag mig inte med att visa mina känslor för de personer jag är rädda inte ska känna som jag gör för dem. Antagligen kommer detta från att jag aldrig haft ett förhållande som gått ut på att känslor har stått på spel redan från början. Jag har med enkla ord alltså aldrig varit "förälskad" i någon och detta har varit besvarat och så har vi inlett någon form av förhållande. Ibland upplever jag det som att jag aldrig varit älskad i ett förhållande även fast jag vet att det inte är sant. Dock har jag endast haft ett bra förhållande som innehåller förälskelse som jag varit och är älskad i, de andra har varit destruktiva förälskelser eller obesvarade flörtar. Antagligen är det därför jag är så feg, jag tror på ett sätt att jag är oälskbar och oåtråvärd.

Vidare fördes mina tankar till död då jag gick på en brygga längs vattnet på vägen hem. Detta är ett tema som kommer upp alltför ofta i mina tankar. Jag fantiserar ihop scenarion om hur enkelt det hade varit för någon att ta mitt liv. Jag tänker på hur någon skulle slå mig eller på annat sätt skada mig och eventuellt gömma min döda kropp.

För att inte avsluta detta inlägg ledsamt, för jag känner mig faktiskt väldigt lycklig ikväll, lägger jag upp bilder på mitt rum som jag gjort kvällsvackert med ljus.

lyssnar på detta:

och detta:

och efter de låtarna är jag så blödig att jag måste gråta en skvätt. Go natt.